Helgsyndrom och en gammal recension från Wiener caféet

Mycket tid har gått sen sist. Det betyder inte att vi fikat mindre utan snarare att man med tiden nöjer sig med sina favoriter och inte orkar nosa upp nya medelmåttiga ställen varje vecka. Dessutom, med den rutin vi börjar få på att gå ut och fika, så tycker vi att en tråkig företeelse börjar bli allt vanligare på Stockholms kaféer. Vi kallar den helgsyndromet. Hur passionerade ägare till olika kaféer kan göra ett strålande jobb i veckorna, på vardagarna men sen till helgen vill ha lite ledigt och då kastar in timpersonalen att sköta ruljansen. Mestadels entusiastiska ungdomar eller yngre släktingar. Ungdomar som kanske inte alltid brinner lika mycket för sin arbetsplats som ägaren gör. Som inte har samma gedigna utbildning och erfarenhet, som inte har samma snits på hur man lagar mat, bakar bullar eller gör en perfekt latte. Eller framför allt: hur man håller hygienen i schack. Det är oerhört sorligt att se hur flera gamla favoriter chanserar, för att man börjar slarva med detaljerna och börjar gro igen i smuts. Kaféverksamhet handlar lika mycket om miljön som om råvarorna. Industridiskmaskiner som bara sköljer bestick och tallrikar och sen får man i värsta fall en nydiskad gaffel med intorkad spenat på.  Stressad serveringspersonal som inte hinner med att plocka undan gammal disk och eller torka av smutsiga bord från tidigare kunder. Uteserveringar fulla av måsar som äter från tallrikar, fimpar och servetter som blåst av borden och nu ligger lite varstans på trottoaren. Allt sånt som sänker lusten till att få en bra upplevelse och se fram emot en trevlig fika. Man inser att det är en skör gräns mellan där något kan vara härligt stökigt på ett hemtrevligt sätt till när det övergår till att  bara bli äckligt.
 

Insåg att jag hade en gammal opublicerad recension kvar, som aldrig publicerades för mer än ett år sen. Den kom från Wiener caféets öppningsvecka.

"Wiener caféet har varit en anledning att återuppta Fikatipset. Spännande med att Stockholm får sitt första riktiga Grande café, med bordsservering och propra servitörer och servitriser i fluga som serverar efterrätter och bakelser som är tillagade på plats i det egna bageriet. Mycket arbete har lagts på detaljerna, på att ingjuta känslan av storslagna svunna tider. Vi borde förstås jubla och gå ner i spagat av högt ställda förväntningar men går ändå därifrån med ett frågande leende. Wiener caféet är ingen jackpot eller fullpoängare riktigt än. Chanserna är stora att den kanske kommer att bli det med tiden men stället har inte haft öppet speciellt länge och orutinen bland personalen lyser igenom. Barnsjukdomarna är många, allt från just personalens vimsighet, till att borden med justerbar höjd saknar en spärr – så i nuläget sitter man och fikar på en stor snurrande drejskiva. Men vi gillar den kontinentala ansatsen, hur man öppnat upp lokalen, satsat på dekoren och vi kommer garanterat tillbaka."