Maj och 25 grader varmt utomhus gör att Fikatipset tjuvstartar en tradition att besöka Hembygdsgården minst en gång
per sommar. Så vi styr kosan mot Vaxholm. Vi inser snabbt att vi inte är de enda som fått den idén. Det är milt sagt, galet mycket folk. Alla bord, såväl på fram- som baksidan är fullsatta och köerna till kassan ringlar sig långa. Alla vill hit, lokalbor, Stockholmare och massor av utländska (och svenska) turister. Och Fikatipset förstår varför. Hembygdsgårdens belägenhet är så mycket sommar-Sverige det kan bli. Två uteserveringar - där den ena vetter ut mot det klarblå vattnet som ansluter till Kastellet och flertalet andra små öar på väg ut i skärgården - och den andra som ramar in en småbåtshamn med vackra gamla sekelskifteshus. För sin miljö får Hembygdsgården alltid en fullpoängare.
Fikatipset lyckas lägga vantarna på ett av de åtråvärda borden och ruljangsen är väldigt hög. Servitriserna springer med rödrosiga kinder bland alla bord och serverar mat och fika i ett högt tempo. Å ena sidan kan man glädjas åt Hembygdsgårdens framgång, å andra sidan kan man tycka att trycket gör att någonting håller på att gå förlorat. Det är en popularitet
som medfört konsekvenser. Hembygdsgården har växtvärk. De går
för högtryck, maxar sin kapacitet och den gamla känslan av en stillsam fika vid vattnet (där man kan lyssna på havet och fiskmåsarna) finns inte där längre. Nu är det löpandebandsprincip och ingen tid för småprat för personalen, såsom det var förr (när alla kände alla i en liten stad).
Hembygdsgårdens höga omsättning gör också att lite av kvaliteten utbytts mot kvantitet. Det är ofrånkomligt. Fikat och maten är helt ok, även om den inte är fantastisk - som för några år sen. Fikatipset kommer förmodligen besöka Hembygdsgården igen, redan i sommar men då lämnar vi bilen hemma och väljer en mindre solig dag, en dag då stället kan gå ner i vilopuls igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar